Man får vara ledsen också

Jag känner mig lite ledsen. Vill helst inte prata om tråkigheter för det tynger och blir så påtagligt, men en bekant miste sitt nyfödda barn för ett tag sedan. Det är så sorgligt och det gör ont. Det gör ont! För deras skull, för deras längtan som var så stor. Så glada och nu så ledsna. När man hör sånt här så blir också rädslan för att mista sina egna nära och kära så otroligt stark. Vi måste se till att SE varandra, lyssna, kramas, träffas, prata, umgås, leka, skratta...ta vara på all tid. Det finns en vardag med städ, tjat, dåliga dagar, högar med tvätt, disk, soffliggande, dator, allmän lathet och allt sånt, men nog fan ska vi se till att det inte tar över så att vi slutar att umgås!

Ja jag kan faktiskt känna så. Såklart att saker och ting är och bör kanske vara ibland men... Att jag besöker min halva släkt tex en gång om året, 3,5 tim bort...DET är OACEPPTABELT! Och att träffa den andra halvan, typ aldrig...OACEPPTABELT! Vi får hjälpas åt allihopa! För jag älskar iallafall hela min tjocka släkt och mina nya familjer av hela mitt hjärta!

Ta och ring det där samtalet nu!
Kram
Linda