PMS säger allt

Ja, PMS säger allt! Varje ord som kommer ur munnen är PMS, det är inte jag. Jag kan inte göra nånting rätt dessa dagar och hur jag än försöker kommer orden fel så fort munnen öppnas. Borde inte sitta vid ratten heller. Det är som synapserna inte vill koppla i hjärnan, det sprakar och slår gnistor överallt. Häll vatten över mig och det blir kortslutning. Nä, tyst är vad jag ska vara och låsa in mig tills det är över. Har suttit på kurs igår, idag och har haft åsikter om allt fast jag inte borde tänka så mycket. Det är precis som dagarna går i dimma, som när man stått på scen och sjungit eller sagt något och sen inte minnas att man ens varit upp pga nervositet. Så känns det! Minns knappt vad jag sagt. Snacka om bergochdalbana, ni killar ska känna er glada över att slippa detta fenomen. Och ja! Det går att skylla på PMS!

Eftermiddagen bjöd på hämtning av barnen och jag tänkte det kunde vara kul och åka stjärtlapp innan Emelies gympa började. Linnéa ville bara åka tre gånger sen ville hon hem (vilket inte gick då hon och jag måste sitta och vänta i ett omklädningsrum i en timme på Emelie). Vi satt tålmodigt och väntade ut tiden. Sen bråk hela kvällen, den ena ungen avlöste den andra och jag försökte med alla medel. Känslig som jag just nu gjorde det inte bättre, jag var så trött och arg så det brast, jag grät (inte så de såg dock). Barnen testar dagligen och speciellt när de är trötta eller hungriga så är även dom känsliga, jag vet.

Varningsflagga! Gå inte nära när jag hugger på småsaker (lite extra och lite tätare) som en trasig penna, fulla soppåsar, you name it. Fast föresten...jag kanske behöver bli ompysslad ;). Jag har läst att man ska ta denna PMS energi och vända den till något bra. Det ni tjejer! (kanske har skrivit om det förr). Kanske man inte har gjort så mycket tokigt dessa dagar då. Skiten i slasken och soporna blir tömda, pennan slängs och kanske ett frö man sår till en ide i någon. Ja vem vet? Jag vet i allafall att jag ska vara tyst i morgon eller svara på tilltal med ett leende på läpparna. I värsta fall får jag stoppa en penna i käften och på så sätt få upp mungiporna.

Nåja ja, det var denna dag, i morgon är en annan med nya glada tag hoppas jag. En vecka kvar sen flyttar vi, yihaaa! Men eftersom vi inte är allt för optimistiska idag så har jag seperationsångest från mina grannar, gårdarna, förskolan och allt runt omkring. Vet ni...jag stortjöt när jag flyttade hit från min underbara etta (kanske hade PMS då också, minns inte). Patetisk kan en del tycka men jo, minnen och allt kommer över en. Man lämnar och går in i något nytt förväntansfullt med noll kontroll. Häftigt ändå! Spännande! Nu vill jag flytta in och sova med en pensel i handen, barnen får gärna ligga bredvid med färg lite överallt på sig (gubben med för den delen).

Kram på er alla PMS kärringar och annat folk
Linda

Två veckor och fyra dagar...

KVAR! Sen går lasset till det gula radhuset. Vårt radhus! Har möblerat och tapetserat i huvudet så mycket att jag nästan är redo att flytta igen ;). Vi längtar så man kan bli galen, lägenheten krymper för varje dag. Inte så konstigt med tanke på de flyttlådor jag fyllt sen julas, de står längs väggarna lite här och var. Ivirg som jag är så fyndade jag en TV bänk på blocket så den gjorde vardagsrummet mera mindre.


Nu ska drömma tapeter!

Ha det så bra!
Linda

Lite barnsnack

Ja hej och hå! Vad säger man? Önskar jag kunde sitta en liten stund varje dag och dela med mig av lite av varje men så ser det inte ut idag. En tillbaka spolning på några veckor, vad har hänt. Jo, jag och Linnéa vinkade hejdå till nappflaskorna i sophinken. Inte en enda blöja bytt på en vecka, inte ett lakan bytt pga överfylld blöja. Yiehaaa! Mamma och pappa sover på nätterna! Lilla gumman har varit jätteduktig på den biten. Men....

...Linnéa ÄR i trotsåldern och beter sig precis som sin storasyster gjorde när hon var i samma ålder. Vägra sova, vägra, vägra och vägra.

Ni vet dom stackars föräldrar som finner sig i affären med en skrikande unge som flaxar med armar och ben på golvet. Jag tillhör den gruppen, det är ett faktum. Efter en timmes läggning eller försök att bara få in lilla ungen i bilen efter hämtning på förskolan så är all pedagogik prövad. Då infinner sig lilla jävulen i mamman som bänder in ungen i bilen eller säger nåt litet skrämmande så hon ska ligga still i sängen. Nä usch och fy, ångest! Så får man inte göra eller säga. Men VAD GÖR man då? Vad gör man när all ork tar slut och inget man säger fungerar? Dags att ta reda på det! En vän går en COPE kurs, föräldrarkurs, den vill jag också gå. Ska nog anmäla mig nästa vända och se om man kan bryta något mönster.

Skapa rutiner! Jo vi har läst och gjort som de skriver...bada ungarna, läs en bok, sjung en sång osv. Har fasen gjort allt och nu har vi en rutin. Vi badar, vi läser, vi sjunger och ungarna avslutar detta med att släcka och tända lamporna, springa upp och ner från sängen, hoppa i sängen och prata prata prata. VARJE kväll. Men....rutinen fungerar inte riktigt som den var tänkt från början. Det var tänkt att ungarna skulle ha varvat ner och t.o.m somnat redan efter boken.

Klart slut!
L