Man får vara ledsen också

Jag känner mig lite ledsen. Vill helst inte prata om tråkigheter för det tynger och blir så påtagligt, men en bekant miste sitt nyfödda barn för ett tag sedan. Det är så sorgligt och det gör ont. Det gör ont! För deras skull, för deras längtan som var så stor. Så glada och nu så ledsna. När man hör sånt här så blir också rädslan för att mista sina egna nära och kära så otroligt stark. Vi måste se till att SE varandra, lyssna, kramas, träffas, prata, umgås, leka, skratta...ta vara på all tid. Det finns en vardag med städ, tjat, dåliga dagar, högar med tvätt, disk, soffliggande, dator, allmän lathet och allt sånt, men nog fan ska vi se till att det inte tar över så att vi slutar att umgås!

Ja jag kan faktiskt känna så. Såklart att saker och ting är och bör kanske vara ibland men... Att jag besöker min halva släkt tex en gång om året, 3,5 tim bort...DET är OACEPPTABELT! Och att träffa den andra halvan, typ aldrig...OACEPPTABELT! Vi får hjälpas åt allihopa! För jag älskar iallafall hela min tjocka släkt och mina nya familjer av hela mitt hjärta!

Ta och ring det där samtalet nu!
Kram
Linda

Härlig dag! Lever än av söndagens Afrodans, barnen känner av det och är så tillmötesgående. Nu sover dom och jag passar på att skriva lite. Inhandlade ett par jättesköna bruna stövlar i lördags. Har så himla svårt att hitta sköna snygga skor och speciellt stövlar som ska passa mina smala vader. Men äntligen för första gången gick det på två röda och de sitter som ett smäck. Så idag har jag trippat omkring i mina stövlar på jobbet och känt mig så kvinnlig. Går vanligtvis i gympaskor eller nåt utan klack för det har hittills varit bekvämt. Sen tycker jag inte om när klackar låter mot golvet (de nya låter inget), känner mig liksom lite för fin då, det kan kännas obehagligt på nåt sätt. Samma gäller det med matchande kläder, ni vet typ röda skor, svarta byxor och en röd topp, kanske ett rött och svart armband. Det funkar inte på mig när det blir FÖR matchigt, blir som sagt obekväm. Varför? Jag vet inte. Att sticka ut verkar jag göra ändå på nåt sätt så det beror det inte på. (Tänker på kursledaren i Stockholm sist som kom ihåg mitt namn av någon anledning). Kul att få känna sig lite kvinnlig faktiskt, dom åker på i morgon också, kanske ska glimma till med ett läppstift ;-). Nä det blir för mycket!

Min stegräknare tickar på men det är lite tamt med steg. Från i fredags kl 12 har jag bara fått ihop 39396 steg (snart 40 för den ska stå på det när jag somnar). Hoppas att promenaden i morgon ger några tusen och sen har vi ju zumba och Afron kvar i veckan. (Roooooligt!)

Keep on walking!
Linda

En vecka utan dator

...hemma iallafall. Men självklart har den där Iphone vuxit fast i handen på mig. Önskar att jag aldrig köpt den. Facebook blir mer sällan att besöka men nu är det Wordfeud som naglar sig fast. Kör klart mina spel sen tar jag en paus där med.

I lördags...en vecka sedan började STEGTÄVLING på jobbet. Jag anmälde mig till laget med tanke på så mycket som jag går hit och dit, piece av kaka tänkte jag. Men oj vad folk är duktiga. De som sportar dagligen ligger bra till men förstås...jag gör det främst för min egen skull och lite för tävlingen. Nu är jag liksom lite tvungen att komma närmare naturen pga promenader. Första veckan gjorde jag hyfsat ifrån mig! Tävlingen kommer att hålla på många veckor så det gäller att inte tappa suget, vilket kan vara enkelt vissa dagar. I helgen har jag inte gått så himla mycket men väl var jag på Afrodans i dag.

Afrodans, så jädra kul! Jag älskar rytmerna, stegen och hela tänket. Den dansas barfota så att man får ordentlig kontakt med jorden. (Fattas bara lite pinglor runt vristerna) Sen hänger man bara med och dansar och släpper loss. Visst ser man lite kul ut när inte kroppen inte gör som man vill men det gör inget, det bjuder vi på. Dans och skratt! Gå iväg och skaka rumpa för det är så roligt!

Ha det gott!
Linda

Änligen äntligen skoooog

Ja äntligen fick jag komma ut i skogen, till sist. Idag tog jag med ungarna och mormor ut i skogen för att leta svamp. Det började med att vi promenerade rakt in på ett kalhygge. Ni ska veta att DÄR finns ingen svamp, ingen alls faktiskt. Kliva över stock och sten med två små minimänniskor och deras korta ben. Värsta hinderbanan för dom. Bakom kalhygget fanns ingen ätlig svamp heller så det var bara att dra hinderbanan igen och köra till nästa skog. Där fann vi alla slags svampar och till sist ... där ... där stack en liten trattkantarell upp sin hatt ur mossan. Den tog vi! Sen ramlade det ner några till i korgen plus två vanliga kantareller, gula trumpeter och taggsvampar. Det tog en stund innan jag fick svampögon, inte lätt när hattarna ser likadana ut som löven på marken.  Ungarna tyckte det var mysigt och vi vuxna med. Mmm superhärligt!

Ibland förundrar man sig över människors beteende...eller hur? Ja, jag är väl ingen ängel själv och kan visst harkla ur mig saker som jag faktiskt inte menar. Ibland är det skönt att nu märka att det finns gott om sådana runt omkring. Tänk vad lika vi är alla ändå. Ibland blir det tokigt.  Men det var inte det jag skulle säga. Igår satte jag upp en lapp på jobbet, brukar aldrig sätta upp lappar eller notera om det är lite stökigt men nu såg det riktigt fördjävligt ut vid en kopiator. Jag skrev en notis som jag satte upp (med namn, jojo, inte skämmas), tyckte den blev lite för blek så jag fetade på överskriften lite. "Är detta trivsel?" (b la) Hade lust att skriva något helt annat egentligen. Idag blev det städat och fint, vem/vilka som gjort det vet jag inte men hoppas att det inte var städpersonalen, utan de som använder kopiatorn.

Kollade menskoll appen i min Iphone... Off course...på gång. Inte konstigt det var drag i morsan då! Tänk att jag börjar lära mig mina hormoner... efter typ 25år. "Använd PMS kraften till något bra!" Ja städa var visst mitt drag igår.

Ta hand om Er!
Linda

Förresten...

Sitter jag länge i morgon med så behöver jag ju inte gå så långt för att plocka svampen...

...fast å andra sidan så är den nog lika oätlig som flugsvampen!