I söndags (igår) var Emelie och jag till storstan. Buss, tåg och tunnelbana...hur gör man? I det stora hela så var det jättemysigt att åka med Emelie och förstås att träffa min härliga vän och hennes familj som jag inte sett på över ett år. Även fast jag borde känna till tunnelbanan hyfsat väl så är jag lika förvirrad varje gång, måste försäkra mig om att jag tar rätt tåg åt rätt håll. Jag frågar gärna många människor under resans gång, till och med på bussen hemmifrån oss ner till stationen. "ursäkta men stannar bussen vid stationen?" "ursäkta, får barn åka gratis?" och i Stockholm.."Stannar verkligen det här tåget i Uppsala som egentligen ska till Ljusdal, du är säker på det?" En kommentar från en resenär på sista tågresan hem "Tänk att ni kom till Uppsala ändå" :) Ha ha ja he he vi gjorde det visst, vilken tur!
Tänk att barn inte alltid kan gå lugnt och stilla bredvid en. Emelie var lite trött när vi gick från tunnelbanan till tåget. Skulle gå på varje streck eller ruta i golvet, hade byxor som åkte in i stjärten hela tiden så där gick hon härs och tvärs med lite stopp för att försöka rätta till byxorna. Jag slängdes lika mycket för att släppa hennes hand var inget jag tänkte göra bland folkmassorna. Väl på tåget kom Iphone till räddning. Tack för spelapparna! En lugn och glad Emelie. En nöjd och glad mamma.
Det är så härligt att få umgås med ungarna en och en ibland. Man får lite mer kontakt vid dessa tillfällen och de kan behöva få den där extra uppmärksamheten, att få känna sig lite extra.
Tjing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar