...med husvisningar. Men de kan då förvränga bilderna till max. Vi var och kollade på ett litet radhus som hade världens minsta uteplats. Enligt bilden borde den vara tredubbelt så stor (och då är den ändå liten). Där gräset kunnat växa var en enda stor kulle och en vägg av skog. Tre björkar, säkert 70 meter långa, hängde ner med sina med sina grenar över halva plätten. De skulle säkert brinna upp om vi ställde ut en grill där. Hmmm det vore en tanke förstås ha ha Eller lägga kopparspikar och en hammare i ungarnas händer och blunda...hårt. Annars var det jättefint inne och taket bytt m.m men...ett mörker på baksidan. Det är ju uteplatsen vi vill åt.
Imorgon blir det en likadan att titta på, fast här är det en pulkabacke på baksidan. Men den är lättare att göra något åt (hoppas jag). Huset ligger även i ett område som jag tycker är mysigt. Men tänk om vi får den! Tänk om vi tar den! Tänk om vi ångrar oss sen! Hur blir det för barnen att byta dagis? Hur blir det för oss att lämna och hämta? Vi är väldigt bekväma och har det så bra nu med allt sådant. Det finns alltid någon på gården att leka med och nära till farmors och farfars kollonilott. Nära till stan om man vill ner någon lördagkväll el liknande. Fast den svängen händer sällan förstås.
Nåja nåja! Jag har redan möblerat, fyllt upp uteplatsen så den blivit plan, byggt ut verandan och köpt en stor jävla grill. Så en titt i morgon måste vi ju ta.
So long!
Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar