Åh fy vilken flashback jag fick nu när de föder barn på TV, En i minuten. Det blir inga mer syskon här för jag minns fortfarande min förlossning. Ingen Epidural här inte, den enda narkosläkaren som fanns var på ett akutsnitt i stället. När han väl kom då ville Linnéa komma ut så det var bara att bita ihop. Fast det gjorde inte jag. Nä "Tillbaka in, jag vill inte, det går inte, tillbaka" skrek jag. Fick lite panik och jag hade tyvärr ingen där som såg mig i ögonen och sa "Andas nu Linda, andas, det går bra", som med Emelie.
Fast efter paniken bestämde jag mig för att nu jädrar ska ungen ut, tog i för kung och fosterland, vrålade som urkvinnan själv. Då hör jag en ny röst någonstans i dimman "Såja lilla gumman, vi vet att du vill att bebisen ska ut, men nu får det räcka!" Vem i helvetet säger så till mig mitt uppe i barnafödandet, efter en smått panikattack? Vem har mage att tysta ner mig? Kisade upp med ögonen och ser en sur kärring som jag inte hälsat på tidigare. Hade lust att dänga lustgasmasken i huvudet på henne. Nähä tack denna support på förlossningen var jag inte nöjd med.
Det tog tre timmar med Linnéa och nio med Emelie. Jag måste berätta om min första förlossning någon dag, den är smått rolig :-)
Kram
Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar